Ännu en natt jag inte vill gå o lägga mig... En av de stunder man vill dra ut på. När tankarna samarbetar och man inser betydlesen av saker o ting. Nya insikter och reflektion av redan funnen kunskap o vetskap.
Självinsikt och självanalys, acceptans och eftertanke.
Se sina goda sidor och vara stolt över dem med bibehållen ödmjukhet.
Acceptera de mindre smickrande och mindre vackra sidorna, bli medveten om dem och finna ett sätt att hantera dem på.
Vetskap om ett starkt psyke men vara slav under ett mycket nyckfullt känsloliv.
Frustrationen över de opropotionerliga känslor som styr, konsumerar och driver en till ovett.
Att inte förmåga att komma ur känslan föräns den är utagerad.
Att inte kunna kontrollera sig själv och sina ageranden.
Att inte kunna låta bli, att inte kunna låta vara, att inte kunna tänka efter... Före...
Ändå lycklig över att ha förmåga att känna!
Har du aldrig varit på botten kommer du aldrig nå toppen!
Även veta att ens känsla aldrig är konstant utan ständigt förändras. Känslan man hade, den som var så intensiv och fantastiskt kraftfull och uppfyllde varenda liten del av en till bristningsgränsen, kan komma att vara irrelevant, ointressant och betydelselös några minuter senare. Dock inte mindre äkta vid tillfället! Men det var just där och då, i den stunden och det tillfället och den känslan.
Problem uppstår självklart och jag gör så mycket jag kan och är förmögen till att förebygga och återställa!
Jag är inte längre rädd för att be om förlåtelse eller att ursäkta mig... ser det istället som en styrka att erkänna att man kan ha fel, eller agerat överilat och orättvist.
Däremot kommer jag aldrig be om ursäkt för min existens, mina värderingar och det jag står för! Jag ångrar sällan saker jag gjort, men kan i efterhand se att det kanske skulle hanteras annorlunda och försöka dra lärdom av mina eller andras felande.
En av mina största problem makare är min naivitet och tron på det goda och genuina i människan. Ärlighet och respekt! Jag har utgått från mig själv och mina värderingar, trott att folk håller det dom lovar och menar det dom säger, utan massa baktankar och egen vinnings skull...
I en perfekt och idealisk värld skulle jag inte får så mycket problem och besvikelse kastat i ansiktet... Tyvärr är det inte den perfekta idealiska världen vi lever i... vi lever i den här, ganska hårda egoistiska och många gånger känslolösa verkligheten...
Men när vi nu lever i den här verkligheten... gör jag då fel? Är det mitt fel som är naiv och godtrogen? Kan det inte faktiskt vara så att det är de som utnyttjar, manipulerar och är falska och oärliga som fortfarande är de som gör orätt, som gör fel!? Oavsett vilken värld vi lever i?!?
Trots detta, vilken verklighet vi än må leva i så är det ändå jag som känner mig dum, korkad, blåst, manipulerad och tvivlar på både min omdömmesförmåga och mänskligheten i allmänhet.
Dock känner jag, trots den smäll i respektlöshet, besvikelser, kanske till och med lätt känsla av förnedring jag fått mot ta, kan jag ändå lämna det med rakrygg, hedern i behåll och vetskapen om att jag inte varit oärlig eller inkorrekt!
Nej... jag är inte perfekt. Ja jag har säkert sårat människor, men det har aldrig varit meningen. Egen vinning var aldrig målet.
Det som får mig att inte förgås, förlora mig i eller konsumeras av hämdlystnad är vetskapen om personens förkastlighet.
What goes around, comes around!
Det du gör mot någon kommer en annan göra mot dig!
Hämd är ett leva i det förflutna, jag väljer att fortsätta framåt, absolut inte utan att stanna upp, bearbeta och reflektera, och absolut aldrig glömma vägen man gått för att komma dit man är idag.
Sommardoft
7 år sedan
