Ömklig...

Jag brister i gråt... ögonen vattnas och tårarna rinner... det svider i hjärtat och logiken i hjärnan hjälper inte ett skvatt... Det värker i bröstkorgen och jag känner mig förtvivlad... och förvirrad... och ensam... ensam ensam ensam...

Dessa stunder kommer då och då... när jag inser att jag har så mycket mer att ge... så mycket kärlek som aldrig kommer få se dagen ljus, just för att det finns för mycket... Det finns ingen med förmåga att ta mot allt jag har att ge... som jag vill eller kan ge det till... och som kan ge mig det jag behöver tillbaka... Jag har lärt mig leva med tanken att aldrig finna någon... För vem orkar leva med någon som jag... när jag knappt orkar leva med mig själv...