Panikångest och hjärta!

Kunde ha skitit i den här jävla midsommaren... men jag fick också uppleva något fantastiskt!

Midsommarfirandet efter lunchen bestod mest av osäkerhet och otrygghet... saknad av trygghet och obehag som kom i form av för stor mängd fulla okända människor som betedde sig oregerligt och respektlöst, ouppmärksam omgivning samt folks förmåga att "försvinna" i tid och otid... sökte trygghet i någon jag egentligen inte känner men tycker väldigt gott om. Han blev min räddning för kvällen och tog bra hand om mig vilket jag uppskattar enormt!

Midsommardagen började fint med sol och utan dessa drägglande fyllon som regerat min midsommarafton... jag mådde fint och åt min medicin och den verkade som vanligt bra...

Men någonting hände någonstans... jag låg inte i närheten av samma våglängd som omgivningen... det bestämdes att vi skulle åka och äta och jag skulle köra såklart eftersom jag var den enda nyktra... allt tog lång tid och frekvensen svängde och styrkan på våran gemensamma våglängd blev svagare och svagare och tillslut sände vi inte ens på samma kanal... Vi kom iväg iallafall och fick i oss mat trots att jag tappade min aptit redan innan vi börjat bilfärden... När vi kom tillbaka så kändes det inte ens som jag kände folket i bilen jag körde...

Jag mådde verkligen skit! Kände mig ensam (både fysiskt då alla "försvann" men mest mentalt), ledsen, osäker, otrygg och utan möjlighet att ta mig nån jävla stans för jag var mitt ute i ingenstans... lägg på midsommarafton på hela kakan.... så vips...

Panikångest! Jag verkligen avskyr att störa eller belasta upptagna människor... att be om någonting är nästintill obefintligt i närliggande stadium... så efter en stunds andnöd, hjärtklappning och stilla ångest och läckande öga som övergick i andnöd, panik, kramp, halvstilla hysteri och storgråt mm samt en fantastisk brinnande längtan hem så bad nån annan om hämtning och skjuts hem...

Vackra söta rara omtänksamma fina fantastiska hjärtliga Tisa kom och hämtade mig och körde hem mig trots att jag vet att hon inte själv mår så bra! Jag skäms men känner stor tacksamhet och jag blir glad att någon gör en sådan sak för min skull... utan att kräva eller förvänta sig eller vilja ha något av mig...

Tack Tisa... du är underbar!